Stockholm. Ibland är verkligheten märkligare än fiction. Det var en vanlig tisdagsmorgon då jag satte mig ner för att intervjua en man jag trodde var en främling. Men vid dagens slut var han det inte längre. Det visade sig att vi delade mer än bara ett intresse för samhällsplanering – vi delade blodsband.
Jag skulle skriva en artikel om innovativ stadsutveckling och hade bokat in ett möte med en framstående arkitekt. Låt oss kalla honom Anders Söderberg. Mötet ägde rum på ett av de många mysiga kaféerna i Södermalm. Luften doftade av nybryggt kaffe och färska kanelbullar. Jag ställde upp min inspelningsapparat, plockade fram min blocketta och förberedde mig på att ställa de vanliga frågorna om hållbar design och grön arkitektur.
Anders var en sympatisk och välformulerad man i 40-årsåldern. Samtalet flöt på utmärkt. Vi diskuterade allt från kollektivtrafik till grönområden i stadsmiljö. Efter ungefär en timme började vi närma oss slutet av intervjun. Då, nästan som en avslappnad eftertanke, frågade jag om hans bakgrund. Jag är alltid nyfiken på vad som driver människor, på deras rötter.
”Ja, jag kommer faktiskt från en liten bruksort i Bergslagen”, berättade han. ”Min farfar var ingenjör, men hans far, min farfarsfar, var hemmafrusare som kom till Sverige från Finland på 1920-talet. Han hette Evert och bosatte sig i Dalarna först. Det fanns alltid en osäkerhet kring den delen av släktträdet.”
Jag satt tyst ett ögonblick. En kall ilning löpte längs min ryggrad.
”Förlåt”, sa jag och hoppades att min röst lät stadig. ”Sa du Evert? Från Dalarna?”
Anders tittade förvånat på mig. ”Ja, det stämmer. Han flyttade senare till Bergslagen för arbete. Varför undrar du?”
Jag tog ett djupt andetag. ”Det här kommer att låta otroligt konstigt… Men min farmor har alltid berättat om sin farfar, en finsk immigranthandlare som också hette Evert. Hon sa att han hade en bror som försvann spårlöst när han flyttade från Dalarna. De trodde att han hade rest till Amerika.”
Tystnaden som föll mellan oss var tjock och mättad. Ögonblicket kändes overkligt. Båda stirrade vi på varandra, försökande att smälta innebörden av våra ord.
”Vad hette hans fru?” frågade Anders till slut, med en röst som var nästan viskande.
”Maria”, svarade jag. ”Hon hette Maria.”
Anders bleknade märkbart. ”Min farfarsfar var gift med en kvinna som hette Anna. Men enligt familjens berättelser var Evert tidigare förlovad med en Maria innan han flyttade. Förlovningen bröts på grund av flytten, och han träffade sedan Anna. Men det fanns alltid en oklarhet kring den tiden…”
Vi tillbringade de närmaste två timmarna med att jämföra anteckningar, plocka fram gamla fotografier från våra telefoner och kartlägga våra släkthistorier. Bit för bit föll pusslets delar på plats. Det visade sig att våra förfäder var bröder. Två bröder som skilts åt på grund av ekonomiska omständigheter och en förlorad kontakt som sträckte sig över decennier – nu återförenade genom ett slumpartat möte i ett Stockholmskafé.
Intervjun var glömd. Istället satt vi där som två släktingar som just hade hittat varandra. Känslorna var överväldigande; en blandning av glädje, förvåning och en djup, gemensam sorg över alla år som gått förlorade.
Idag är Anders och jag mer än journalisten och källan. Vi är släkt. Vi har träffats med våra familjer, och tillsammans har vi börjat fylla i de tomma sidorna i vår gemensamma historia.
Så den här artikeln handlar inte om stadsplanering. Den handlar om det ofattbara sammanträffande som påminner oss om att våra historier är vävda samman på sätt vi aldrig kan föreställa oss. Ibland, mitt i vardagens alla intervjuer och deadline, finns det en möjlighet att inte bara hitta en bra story – utan att hitta en del av sig själv.
